Ett kollektivavtal är ett avtal som har förhandlats fram mellan arbetsgivar- och arbetstagarförbundet och fastställer anställningens minimivillkor, såsom lön och semestrar. Villkor som är sämre än i kollektivavtalet kan endast avtalas genom ett personligt arbetsavtal om detta uttryckligen har överenskommits i kollektivavtalet. Naturligtvis kan ett arbetsavtal som är bättre än minimivillkoren alltid förhandlas fram.

I kollektivavtalet har man också förhandlat fram arbetstider och övertidsersättning. Viktiga helheter i Pros kollektivavtal är bland annat skiftersättning, restidsersättning och sjuklön samt lön vid moderskapsledighet, semesterpremie/-penning* och jourersättning. Kollektivavtalen innehåller framför allt bestämmelser om arbetstid. Det handlar till exempel om arbetstidsutjämningssystem vid skiftarbete, ersättning för skiftarbete och lediga veckodagar.

* Semesterpremie betalas i den privata sektorn, medan man talar om semesterpenning i den offentliga sektorn. Båda motsvaras av lomaraha på finska.

Vi förhandlar fram kollektivavtal med arbetsgivarorganisationer inom de branscher vi representerar. Vi får målsättningarna med kollektivavtalen direkt från våra medlemmar. En del av önskemålen kan främjas på arbetsplatsen med hjälp av en förtroendeman medan andra är förslag till ändringar i framtida kollektivavtal.

Pros styrelse utser medlemmarna i förhandlingsdelegationerna som ska representera både stora och små företag, olika län och kön under fyra år. Det finns lika många branschspecifika förhandlingsdelegationer som det finns avtal som förhandlats fram av Pro. Förhandlingsdelegationerna består av aktiva Pro-medlemmar inom branschen. Förhandlingsdelegationerna och förtroendemannamöten inom de största branscherna behandlar önskemål som medlemmarna har framfört. Förbundets gemensamma mål skapas när Pros styrelse lyfter fram totalt fem eller sex av de mål som förhandlingsdelegationerna arbetat fram.

Även om den finska lagstiftningen föreskriver anställningsvillkor garanterar kollektivavtalen att arbetstagaren får en mer omfattande trygghet och bättre förmåner än vad som står i lagen. När man till exempel kommer överens om löner är ett allmänt bindande kollektivavtal inom branschen en bra stupstock. Arbetsgivaren får inte betala ut lägre löner än de man har kommit överens om i kollektivavtalet.

I lagen stadgas ingen minimilön. På samma sätt är många lönetillägg och semesterpremie/-penning inget som finns i lagstiftningen. Om lönen endast regleras av lagen bestämmer arbetsgivaren vilken typ av lön hen är villig att betala. Kollektivavtal garanterar också löneutbetalning under en längre sjukfrånvaro än lagen. Vid moderskapsledighet garanterar kollektivavtal tre månadslöner, men lagen förpliktar inte till att betala ut lön. I lagen stadgas heller inget om dagtraktamenten under arbetsresor på samma sätt som i kollektivavtal.

I ditt arbetsavtal finns information om vilket kollektivavtal som gäller i ditt arbete. Det är en bra idé att kontrollera detta varje gång du börjar ett nytt jobb.

Kollektivavtalet fastställs ofta utifrån branschen snarare än arbetsuppgifter. Till exempel finns det marknadsföringsassistenter och experter inom alla Pros branscher. Minimilön, arbetstid och andra anställningsvillkor beror på inom vilken bransch assistenten, experten eller chefen arbetar.

Mer detaljerad information om kollektivavtalet inom din bransch kan erhållas från förtroendemannen eller rådgivningen för anställningsfrågor i Fackförbundet Pro.

Parterna i statens arbets- och tjänstekollektivavtal är Statens arbetsmarknadsverk och statens största upphandlande organisationer, det vill säga Fackförbundet Pro (STTK), Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL (FFC) och Julkisalan koulutettujen neuvottelujärjestö JUKO (AKAVA). Avtalen innefattar centrala avtal och mer detaljerade myndighetsspecifika avtal som tillämpas inom statliga myndigheter och institutioner.

Avtal på central nivå omfattar bland annat ett allmänt statligt arbets- och tjänstekollektivavtal, ett arbetstidsavtal, ett årligt semesteravtal och ett avtal om ersättning för resekostnader. Myndighetsspecifika avtal omfattar mer ingående arbets- och tjänstekollektivavtal som är specifika för ett visst förvaltningsområde eller en viss myndighet. Dessa avtal innehåller mer detaljerade uppgifter om till exempel lönesystem vid myndigheter, förtroendemän och deras arvoden samt arbetstidsfrågor.

Vid förhandlingar om myndighetsspecifika avtal är personalrepresentanten i regel antingen huvudförtroendeman, förtroendeman eller Pros ansvariga branschombudsman. Pros intressebevakning ansvarar för förhandlingsverksamhet på statlig central nivå och samordnar och stödjer förhandlings- och avtalsverksamheten på myndighetsnivå.

Den största skillnaden mellan ett anställnings- och tjänsteförhållande är myndighetsutövningen. Tjänster med offentlig myndighet ska innehas av personal i tjänsteförhållande. Personer i tjänsteförhållande fattar beslut i sin tjänst som bland annat rör enskilda medborgare.

Tjänsteförhållandet innebär ett ämbetsansvar att kontrollera de offentliga makthavarna. Tjänstemannen ansvarar för lagligheten i sin tjänsteutövning. Om hen underlåter att göra sin uppgift kan hen till och med åtalas för brott mot tjänsteplikt.

I en anställning ingås alltid ett avtal mellan två parter. Tjänsteförhållandet fastställs inte genom överenskommelse på samma sätt som ett arbetsavtal, utan tjänstemannen utses genom ett ensidigt myndighetsbeslut.

I regel lämnas ansökningar om tjänsten in genom en offentlig ansökan. Anställningen är å andra sidan ett bilateralt avtalsförhållande, och lagen ålägger inte arbetsgivaren att göra en offentlig upphandling. Ansökningsprocesserna skiljer sig inte nämnvärt.

Nya anställningar beslutas utifrån arbetsgivarens ekonomiska situation, medan tjänster skapas inom ramen för myndighetens budget.

Med stupstock (perälauta på finska) avses det villkor i kollektivavtalet att alla arbetstagare på arbetsplatsen får en allmän löneökning om inget lokalt avtal ingås. Med andra ord säkerställer stupstocken att arbetstagarna får den ökning de förtjänar även i situationer där ingen överenskommelse annars kan nås om fördelningen av pengarna.